Under 4-5 månader har jag blivit sämre och sämre. Nu har kroppen brakat. Arbetsträningen äv avblåst. FK var beredda att ta imot sjukersättnings underlaget på plats igår. Men vi besluta att vänta 6 månader. För att se hur jag mår då.
Jag har stängt av mina känslor totalt (inte mot familjen) men imot mig själv och andra.
nu är jag där jag började för 3 år sen om kanske inte längre ner. Insett att dom vänner jag har som inte kan finnas där när jag mår som sämst behöver inte ha min vänskap när jag mår som bäst.
jag känner mig tom. För en person som aldrig
haft den känslan går det inte att förklara. Och det går inte att förklara för en person som inte vill förstå. Tröttheten är överhängande. Viljan och glädjen är borta.
Man stiger upp för man måste. Inte för man vill.
stressen pressen. Allt som gått åt helvete dom senaste månaderna. Saker jag inte berättat änns för mina närmaste vänner. För det finns ingen anledning. Inte när folk inte vill förstå.
Saker ska lösas när Micke inte är hemma. Barn som ska till höger och vänster. Hem ska fixas. Mat. Djur. Man stressar sönder sig och sedan hör man folk som kan lägga sig å sova x-antal timmar per dag (mitt på dagen) har mycket att göra?! Det är enbart skrattretande.
jag gämnför mycket med olika saker. Vad personer gör och inte gör. Och sedan referar jag till mig själv.
ja du har ont. Men bit ihop å kämpa på.
Ja Du är gravid och nej man blir inte handikappad för det. (Möjligen sjuk i huvet men det är en fas alla gravid verkar gå igenom)
Jag vet vad jag gör fast jag har ont. Jag vet vad jag gjort fast jag varit gravid. Och sånt irriterar mig när folk tror dom är handikappade.
Allt irriterar mig. Å dessutom när människor inte kan be om ursäkt för hur dom behandlar andra.
Jag behöver planera min dag. Lägga upp en stategi för att klara vissa moment. När saker sedan ändras i sista minuten är det som en pungspark å luften går ur mig. Om du inte tänker fullfölja det jag frågat om svara inte ja då.
För en vanlig människa funkar det. När jag är frisk funkar det, inte när jag är sjuk.
Ska det vara så svårt å bara förstå en liten del av en person som har utmattningsdepression? Man är inte samma människa som förut. Man förändras. Massor.
Att vistas ute i sociala sammanhang är som ett värsta maraton passet. Nästan ett Triatonlopp. Det är betydligt värre än power walk som en del inte orkar med änns. När man skickat brev som man inte vet om mår man bra då???
Att behöva hushålla med sin energi för att orka hela dagen med skit saker för vanliga personer men kan vara ett häst pass för en som är sjuk.
när man inte följer samhällets regelbok blir man snabbt utdömd.
jag är inte sjukskriven. Inte arbetsförd men inte heller sjukpensionär.
Vem är man då?
jag var en som jobbade så mycket som jag bara kunde (tom så facket blev galna) jag var den mamma som försökte pyssla och vara aktiv med barnen så mycket jag kunde.
jag var den personen som försökte se till att det alltid fanns nybakade bullar hemma. Hemlagad husmanskost.
Den som organiserade det mesta i hus och hem.
samtidigt som jag försökte ta hand om gården (skörden innan vi hade djur)
jag var hon som jobbade efter middag för att sedan gå på natt passet direkt. När kl blev 07 åkte man hem och sov till 10. Då hade daggen gått ur gräset och det gick att vända.
Barnen slutade 13 då var man oftast färdig och sedan kunde man vara med dom till 16 om man började då annars till 21. Sedan började proceduren om igen. Dag efter dag.
Allt samtidigt som maken jobbade borta....
å nu??
nu har jag inte arbetet. Orken har tagit slut. Det finns inga nybakade bullar varje vecka. Om det är var tredje/fjärde månad får man vara glad.
Vem är man nu?
finns det någon som kan förstå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar