Nu ska jag berätta något folk inte vetat om.
Jag är igentligen en ganska snäll person men har kommit till det stadiet att jag hatar människor.
Jag blev sjukskriven för 4 år sedan efter en misshandel pga nervpåvetkan å nervsmärta. Jag försökte jobba och ställa upp på jobbena för brukarna skulle inte bli drabbade. Så med starka värktabletter i kroppen enbart för att klara av och jobba. Givetvis gick det inte. Jag sprang med storm steg in i den berömda väggen. Jag blev sjukskriven. Sedan började processer med AFA. FK försäkringsbolag. Med utmattningsdepressionen och alla avslag gick jag ner mig totalt i depressionen. Läkaren rådde oss att skaffa hund då jag tillslut isolera mig. Å då hittade vi underbara Sally. Så med Sally i mitt liv och med hjälp av en fd arbetskollega började jag gå på kurser och mådde bättre å jätte psykiskt. Men kroppen var som den var.
Sedan kom det mera djur in i bilden och jag började blomstra igen. Undersamma tid genom gick en jag känner igenom en tuff period och jag ställde givetvis upp då jag ändå var hemma och sjukskriven. Det slutade med att i bilar.mat bensin har detta kostat oss 18 000kr om året å då är inte allt medräknat. Men det har vi inte noterat direkt. För karma. Gör man gott blir det gott.
Vi beslutade oss för att starta jordbruket då det blev prat om förtidspensionering för mig då jag ena fy skulle sitta hemma förutom tiden jag la på hundarna. Å jag älskar ju lantbruksdjur. Älskar lantbruket. Det gick en tid och jag började arbetsträna.
Helt plötsligt blev jag sämre i aug. Dödsbeskedet att mamma var döende. Och inte veta hur man ska hantera det. Utmattningsdepressionen slog till regällt.
Jag kände mig utmattat. Då var man ensamstående i veckorna med 5 barn. Mat. Hushåll. Skjutsa hit och dit på aktiviteter.Jordbruk. Djur. Värken.
Jag glömde bort vem jag var. Vad jag åt till middag. Vilken handduk som var min och en massa mera. Jag skrev brev till FK som jag inte vet om. Arbetsträningen lades ner. Jag satt i bilen och körde till landet när jag skulle till ett läkarbesök i Norrköping. Jag visste inte vart jag skulle. Och VARFÖR!!!!
Jag kände det som ett ända stort misslyckande.
Dagarna rullade på med djur. Barn. Taxi verksamhet. Barnpassning. Mattant.
Jag blev mer och mera aggressiv. Hata folk mera!
Isolera mig mera. Tröttheten kom mer och mer. Jag skakade som ett asplöv för jag var så utmattad. Men så före jul brakade det totalt. Det svarta för ögonen. Jag fick uppsöka läkare akut jag fick ingen luft. Jag höll på å dö‼‼‼
Inne på akuten visade det sig att det var det starkaste panikångest attacken dom sett. Den höll mig i ett järngrepp i 5 dygn. Efter 7 dygnet var jag så utpumpad att jag visste inte om jag orkade lämna sängen. Jag har blivit sämre än jag var för 4 år sedan då jag sjukskrevs för utmattningsdepressionen. Jag har svårt att erkänna att jag inte klara samma saker som förr. Att jag inte orkar samma saker som förr.
Sakta sakta börjar jag inse varför jag blivit sämre!
Jag har ställt upp för mycket. Kört slut på mina egna reserver. Men när jag själv behövt hjälp har människor uteblivit!
Jag kliver inte ur sängen på morgonen för jag orkar utan för jag måste. Jag lever för helgerna då maken är hemma.
Så sista månaden har jag skärt ner på saker. Jag ska sluta ställa upp så mycket. Plocka bort aktiviteter som inte rör min egna familj. Vill föräldrar att deras barn ska gå på aktiviteter får dom lösa det själva. Vill dom vara åkandes. Köp en egen bil.
I DONT CARE‼‼‼
Det kommer ta tid att bli frisk om man nu blir det. men nu ska jag focusera enbart på mig och min familj.
Och det har redan börjat. Bara å att erkänna hur läget ligget till släpper en stor sten från mitt bröst!
Dock finns skuldkänslorna kvar över att maken har börjat fått vara hemma så mycket från jobbet då jag en vuxen människa som alltid klarat allt faktiskt inte klarar sig ibl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar