Samarbetsvillig med ett liv jag inte valt.

Jag har varit ganska samarbetsvillig och alltid ställt upp på mina arbeten. Men när det väl händer nått sen så står man själv. Alla detta jävla fina försäkringar som arbetsgivarna skryter å skyltar med dom är inte till för dig å mig. Dom är för att skydda bolaget du jobbar åt.

När du väl sitter i sitsen då du behöver hjälp då vänder ALLA dig ryggen. Du får kämpa som en besatt för att änns få hjälp av läkare. 

I mitt fall började det 2013. Påskafton närmare bestämt.

Jag fick ett larm ifrån en brukare. Den personen flippade ur totalt. Tog hjälp av sin son å dom låste in mig med orden att jag aldrig skulle komma ut ur lgh något mer. Dvs olovligt frihetsberövad och hotad. 

Sen började misshandeln. 

Att jag kom ifrån lgh känns ibl som ett under. 

Samtidigt retar det gallfeber på mig alla fel som gjordes i samband med arbetsolyckan. El vad fan man ska kalla det. 

1, jag skulle ha tagits ur tjänst redan på natten. Inte av morgon kollegorna. 

2, jourhavande chefen skulle inte änns kommit på tanken å föreslå att jag skulle vänta 3-4 dagar med å anmäla händelsen.

3, företaget skulle ha tagit varningen på allvar ett halvår tidigare när en medarbetare larma om att det borde vara dubbelbemmaning på stället. 

Idag är jag inte änns 35 år. Kommer aldrig mera kunna jobba med det jag brinner för. Palliativ och Htj å även Lss. 

Jag kommer aldrig mera kunna jobba inom vården. Jag kommer aldrig mera kunna jobba heltid. Jag är inte en fungerande människa.  Jag har kronisk värk och nerver i kläm. Jag blir lam i mina armar rätt var det är. 

Jag klarar inte av att fläta mina barns hår vissa mornar. 

Är det så här livet skulle bli? Är det ett värdigt liv? 

Å nu säger du. Ja men det är därför vi har försäkringar för vi ska få lite plåster på såren å ett erkännande.

Företaget ATTENDO stoppar huvudet i sanden å hänvisar till sin försäkring.

AFA hävdar att detta är inte en arbetsskada. För såna skador kan man inte få av det jag varit med om. Lustigt!

Det är vad DERAS läkare säger som aldrig änns träffat mig. Men ALLA andra läkare som jag träffat ser sammbandet. 

Å vad lede då polisanmälan till? Jo det ska jag berätta. Ingenting. Människan (å även hennes son) var för sjuk för att dömmas. Så i å med det får jag 

INGENTING i skadestånd från Brottsoffermyndigheten.

INGENTING ifrån AFA. 

INGENTING ifrån nått försäkringsbolag pga att det hände under arbetstid.

INGENTING från FK.

Så tack så jättemycket för INGENTING för jag valde att ägna mitt liv åt äldre å utsatta. För att kunna hjälpa å vårda. 

Livet rullar vidare för alla. Men jag lever mitt liv timme för timme. För jag vet inte vilken minut jag blir lam i mina armar IGEN. 

Varje sommar kör maken skörden själv med småbalar. 

Förut var vi 2. Han och jag. Nu får jag titta på. 

Vi byggde ofta varje helg på landet.

Förut var vi 2. Han och jag. Nu får jag titta på. 

Varje vinter hålls vi i skogen å hugger.

Förut var vi 2. Han och jag. Nu får jag titta på. 

Alla mina intressen får jag lägga åt sidan. Min man får jobba dubbelt. 

Tack för min trasiga kropp. För det svenska rättsystemet. För alla kryp hål.

Tack för mina barn inte har en mamma som funkar som hon ska. En mamma som alltid är trött och har ont.

Tack för att min man fick en främling till fru. 

Tack för allt.

Detta var inte ett liv jag valde. Detta var ett liv jag blev PÅTVINGAD.