Ett minne

Jag minns när jag tog av mig förlovningsringen slängde den på köksbordet och gick. Jag hade skaffat mig en ny lgh. Ett nytt liv väntade på mig. 

Kvar stod han som kört dubbelspel. Förvånad. 

Jeanette hade alltid stått kvar. Väntat på honom. 

Medans jag jobbat hade han besökt en av mina närmaste och gjort henne på smällen. Dubbelspelet hade på gått ett halv år/år. Det sved i hjärtat när jag gick. Jag hade offrat min plats i min släkt för hans skull.  Visst platsen sög. En hund hade det bättre. Efter ett tag insåg jag att ta steget ifrån denna man var en av dom bästa saker jag kunnat gjort. Jag började utveckla mig själv. Inte hämmas som jag insåg att vårat förhållande hade fått mig å göra. El ja oss båda kanske. 

Jag levde livet å  insåg till slut att är det så här livet ska vara så var det inte mycket å hurra för jag gav upp. efter ett tag träffade jag min man. Jag väntade ett tag med att presentera honom för släkten. Livrädd för vad hon skulle tycka. Skulle han försvinna så fort han träffade henne? Skulle hon lyckas skrämma bort honom oxå?!

Han stod kvar trots henne. Han stod upp mot henne. Å mitt hjärta sjöng. Jag var glad. Lycklig. Kände mig fri på ett sätt jag aldrig gjort förr. 

Jag glömmer aldrig när jag fick berättat för mig att min fosterpappa exploderade på henne. Hon hade gnällt massor över Micke att det var ju inte mitt ex jag lämnat ( en annan väldigt fin kille måste jag faktiskt säga. Men det kan vi ta en annan gång) 

För exet var så bra så bra så bra! Å ja han var bra, det var han men inte som Micke. Micke fick mig å leva. Micke gjorde mig lycklig. Då exploderade min fosterpappa å slog köksbordet i spillror och vrålade. 

- Ser du inte att Jeanette mår bra? Ser du inte att han är bra för henne!

Sen tystnade det om Micke ingen sa nått mera om Micke i hans närhet.  Det var den ända gången som jag kan komma på just nu att han stod upp.. 

Men det är inte lätt å stå upp för nått man inte vet existerar. 

Jag brukar ofta likna Micke med en riddare i skinande rustning på en vit springare. Skillnaden är vara att han köpte en vit passat å ingen vit häst ;-)

Den lycka jag känner med Mikael tror jag ingen kan förstå. Han har hjälpt mig mera än någon människa. Han har stått vid min sida i uppgång å nedgång. Vi (jag) brukar säga att det vi har gått igenom (då ) 10 år är vad folk går igenom på en livstid. Om lite mer än 1 mån och 9 dagar firar vi 12 år ihop. Visst de e ingen tid igentligen. Men dom 12 åren har jag jobbat stenhårt med mig själv. 

Vi pratade en gång Micke å ja om hur folk blir med åren. Ofta brukar förhållandet gå till det sämre. Hos oss är det tvärt om. Det går till det bättre å bättre. Jag blir bättre å bättre. Dessutom kan han läsa mig som en öppen bok. Även mellan raderna.

Tilliten till honom och människor jobbas med varje dag å säg att på honom dalar jag 1 ggr per år. Människor är det lite sämre med. Där tar det tid.

Jag är med i 2 speciella grupper på Fb. En är en spec grupp som startade en "dottergrupp" där jag fått (faktiskt) väldigt många vänner. Det var en tjej dom kommit å betyda mycket för mig som heter Åsa som starta den gruppen. Vi var alla sjukskrivna å mådde psykiskt dåligt som var med i den gruppen. Men vilket stöd den gruppen kommit å ge. Tyvärr har inte jag kunnat närvara men det har även haft träffar å även firats födelsedag tillsammans. Å vi är folk från hela Sverige. 

Men jag känner ändå att vi är ett sammansvetsat gäng på 6-9 personer.

Vi finns för varandra. 

Den andra gruppen är inte lika tajt som den förra men den pushar på en.  Stöttar en. Där (åter igen) har det varit träff som jag ej kunnat vara med på. Men nästa gång så.  Några har jag träffat i verkligheten och gillar starkt dom tjejerna <3 där precis som förra gruppen är man en i gänget. Man finns!

Idag är det tisdag å jag börjar räkna ner till torsdag. Då kommer Mikael hem. När jag tänker på honom bubblar nästan mitt hjärta över av all kärlek till honom. Hur hade ja turen å träffa honom mitt ute i skogen? 2 mil hemifrån? 

En som står ut med mina nycker. Som fångar mig när jag faller. Torkat mina tårar då dom faktiskt kommit. Legat i sängen å hållet om mig då jag krupit in i fosterställning i hans famn å somnat. 

I nöd å lust. Å det är bevisat